14 aug. 1945 skriver pappa igen i dagboken, efter tre veckors uppehåll:

Inte har jag förr kunnat tro att jag skulle få uppleva en sådan dag som denna. Men nu är också den tillända. Men troligen får jag ingen lugn sömn.

Jag var tvungen att tala ut med Erik Söderström. Då måste jag vidröra saker och ting som inte var trevliga att tala om. Egentligen borde inte en ung så tala med en äldre. Men vår inre nöd för vårt eget befinnande här och för arbetets framtid gjorde det tvunget. Han tog upp det rätt väl och nu är vi bättre vänner än förr – Själv är jag medveten om att jag felar i mycket och jag önskar att jag vore en annan.

Så hör  väl också en sådan nöd och vånda till det som Gud låter sina tjänare gå igenom. Men vi hade inte väntat att det skulle komma genom våra arbetskamrater här ute. – Hilma och Elsa har inte vågat säga något till Erik, men nu var det tvunget för mig. – Vi känner det svårt att Hilma döljer så mycket för Erik.

Några kommentarer:

Vad det är som Elsa och Hilma inte vågat ta upp med doktorn vet jag inte. Det frågade jag aldrig pappa om däremot så gav han när jag samtalade med honom en förklaring till hans och Eriks olika ståndpunkter. Jag är medveten om att jag bara har tillgång till pappas version. I viss litteratur kommer dock Söderströms åsikt fram. (Bland i Viveca Hallin Norberggs bok Swedes in Haile Selassie´s Ethiopia, 1924- 1952 och Olav Säverås ON CHURCH – MISSION RELATIONS IN ETHIOPIA 1944-1969.)

Eventuellt hade Erik nya idéer med sig efter sin tid i Södra Afrika eller så beror det på att Etiopiska regeringen i augusti 1944 utgivit ett dekret rörande evangelisk mission i landet.  Detta kan sammanfattas att missionerna skulle: 1. arbeta i så nära samarbete med regeringen som möjligt 2. koncentrera arbetet till icke kristna områden i Etiopien och 3. undvika överlappning av arbete från flera missioner inom samma region. Vidare så höll de evangeliska församlingarna i Etiopien på med försök att bilda en Evangelisk kyrka. I decmber 1944 hade några församlingarna mötts just i Nakamte för en första gemensam träff. Ett möte som Söderström i brev rapporterat om till EFS.

I denna situation menade Dr. Söderström att missionen skulle skynda långsamt. Detta vet jag inte hur mycket missionärerna dels under resan ut, då visserligen inte Söderström var med, eller under de första veckorna i Addis, hade hunnit föra samtal omkring. Söderström har skrivit brev till EFS ledning i ärendet och just denna dag 14 aug så förs samtal i Sverige omkring dessa frågor och kejsarens förfrågningar om missionärer och experter från Sverige.

Erik Söderström menade, enligt pappa, att missionen inte skulle bygga upp missionsstationer och institutioner utan finnas till hands där Etiopiska regeringen ville ha deras hjälp. För pappa var detta nya och främmande tankar och vad skulle han som präst kunna göra?

Pappa var därför besviken och frustrerad över att Erik Söderström inte prioriterade att driva frågan om att missionen skulle få tillbaka den övre tomten där pappa bl.a. ville återstarta skolan som mission drivit där. Faktum är att även sjukhuset då inte hade lämnats tillbaka till missionen utan drevs av regeringen. Det återlämnandet ägde rum först 1946. I detta skede var tydligen Dr. Söderström även anställt av Etiopiska regeringen.

Parallellt fanns en besvikelse från Hilmas sida att Söderström inte prioriterade arbetet med att tomten i Nedjo skulle återlämnas.

Jag vet som sagt inte om dessa nya missionsstrategiska tankar hade diskuterades. Nu är Per Stjärne i Sverige och man börjar intensivt se fram emot att han ska komma tillbaka så att de tillsammans med de nya missionärerna, som de väntar på, kan ha missionärskonferens i oktober.

Nu har pappa och Erik pratats vid och de är ”bättre vänner än förr”. Hur fortsättningen blir får vi se i kommande inlägg. Nästa kommer den 18.