Jag hade inte kunna följa mina föräldrar på detta vis om jag inte haft tillgång till deras brev. I brevet till föräldrarna skriver pappa om följande ”jakt”.

För de mesta har sjuksköterskorna en ledig eftermiddag i veckan. I eftermiddags var Elsa ledigt så vi tog oss liksom hel frihet från allt och gav oss ut i utkanterna av missionsområdet. På vägen såg vi till arbetet vid kyrkogården och gick in hos några av våra kristna vänner och gav en injektion. Den unge mannen i det huset har malaria och han har varit sjuk rätt länge nu. Eventuellt är det den Kasa Horn vi stött på tidigare. På tal om honom så har jag efter ett par samtal till USA lyckats få fram vem han är. (Se 15:29 och 15:30a. Kasahun och Desta är troligtvis inte bröder men de är ungdomar från Nedjo trakten. Tafesse Kasahun som kanske några av er läsare är bekanta med är tydligen den förstes son. Min jakt ska gå vidare. Jag ska försöka få kontakt med sonen. 

Vi gick nerför backarna  (För er som känner till Nakamte är det från övre tomten ner mot området där det teologiska collaget ligger nu.) och skulle söka reda på det område, som de tidigare missionärerna använt som trädgård. Men det var inte lätt att finna ett spår efter den. Den skulle vara nere vid floden och vi kom först ner till en plats där majsen växte hög. Vi gick rakt igenom majsfältet, men inte fann vi trädgården där. Så gick vi uppför igen och fann slutligen på en stig, som ledde åt vänster och neråt igen. Ju längre ner vi kom, fann vi att stigen inte var använd på mycket länge. Den ledde slutligen rakt in i djungeln och vildmarken. Där var inte lätt för oss att vända. Jag hade en käpp med mig och försökte böja undan snår och grenar, som växte och frodades och sträckte sig högt över huvuden. Nog stannade vi ibland och tittade in i det tjocka, ogenomträngliga och lyssnade efter några ljud. Men det var tyst där nere. Vi hörde bara något som liksom ramlade ner från ett träd, och efter vad vi förstår, så var det en apa. Men det var ju skada , att vi inte fick se henne. Så kom vi fram till ett område, som var avhugget och troligen ämnat för odling. Ännu längre ner fann vi ett fint område, jämt och fritt från stubbar och träd och där hittade vi rosor och dalier, som stod kvar som stod kvar som minne från området, som en gång varit en trädgård. Men nu är det tio år sén. Vi fann den grävda kanalen ovanför området i vilken de ledde in vatten från floden, som rann just nedanför. Från denna kanal har de så lett ut vatten över hela området. Här kallar man en sådan trädgård för flodträdgård och den används under hettiden. Vi skulle bra gärna vilja sätta denna istånd igen. Men, vi får troligtvis först vänta på att underhandlingarna med regeringen, om återlämnandet av området till missionen, ska vara fullföljda. När det är klart, vet vi inte nu. – – Vi tog en bukett rosor med oss från platsen där nere och letade oss fram till stigen, som säkert, för tio år sén var flitigt använd.

Dr. Erik Söderström är inte med på denna ”jakt” trotts att han troligtvis vet var  flodträdgården fanns även om han kanske inte var den som anlagt den. Hilma Olsson kom också första gången, tillsammans med läraren Stina Ström, till Nakamte 1926 . Men troligtvis har flodträdgården anlagts senare av någon av följande missionärer: Olov Eriksson som var i Nakamte i flera från 1925, Martin och Ingeborg Nordfeldt som var där ett par år mellan 1925-27 eller kanske ändå mest troligt av Uno och Sally Karlsson (Kågebo) som kom till Nakamte 1932.

(Kersti Ksrlsson har du någon uppgift om din släktings eventuella inblandning i flodträdgården?)

Nästa inlägg kommer den 14 aug. Då skriver pappa igen i dagboken.