Så här skriver mamma på det tredje arket i brevet till sin mor i Björsäter, Östergötland.

Nu har ännu en vecka gått, det är söndagen den 8 juli. Tänk hemma är det högsommar. Här är det skönt att ha ylledräkt och blus med lång ärm. Det är mycket svårt att få tid till brevskrivning. Arbetet på sjukhuset tar mer tid än jag trodde och nu har vi börjat läsa, det vill säga, vi har lektioner varje kväll, men jag hinner inte läsa några läxor.

De har Idossa Gemechis som lärare, han kommer beväpnad med spjut för när det är dags att gå hem är det mörkt. Det är amarinja de ska lära sig även om det är ganska tydligt, som vi strax ska se, att det är oromo som mamma stöter på i sitt arbete. Det faktum gör det troligtvis inte lättare för henne.

Det är ganska märkligt att Eva-Karin och jag 1979 också hade samma lärare och på samma plats. Men vi försökte då  lära oss oromo. Jag kommer inte ihåg att läraren som då blivit Kes Idossa (präst) nämnde om att han undervisat mina föräldrar också. Jag hade då inte läst dagböckerna m.m. så jag hade inte kunskap om detta faktum. Idossa Gamachis var sonson till Onesimus som var den förste Oromo som döps av de svenska missionärerna i Munkullo (se inlägg 15:17a – I fädernas fotspår.) Men det är inte 70 år sedan utan snart 150 år sedan. EFS, kommer det kommande året, att fira 150 årsjubileum för EFS internationella arbete som just tog sin början i Munkullo.

Idossa

Detta vykort på Idossa Gamatchis togs senare eventuellt i anslutning till hans besök i Sverige vid EFS 100-års jubileum 1956.

Det blev mycket om jubileum och detta inlägg skulle ju handla om vardagen i Lakamte. Så nu återvänder jag till mammas vardag på sjukhuset och citerar henne själv:

Om jag skulle försöka berätta lite från sjukvården. Men där är så mycken nöd och det går inte att beskriva så att Mor kan förstå hur det är. Det måste ses, och då är det så att hjärtat krymper samman ibland. Vi har t.ex. en kvinna som kommer ner och får insprutningar för syfilis, hennes vänstra bröst hänger stort och tjockt och mitt på det är två stora gapande , variga och fruktansvärt illaluktande sår. Inte har hon något förband, nej det som skall vara hennes kläder ligger rakt i såren. Så finns det små barn, som är så förstörda av denna sjukdom, så fulla av sår överallt så man vet inte var man finna en hudfläck där man kan sticka in spetsen, nålen, mörfi, som det heter här.

I dag har jag haft särskilt bestyr med en kvinna, som har någon slags svåra blödningar från näsa, tandkött och njurar. Hon har fått så många insprutningar, och det var rent rörande hur tacksam hon var när det lugnade sig med blödningarna. Och jag var inte mindre tacksam. Så skulle hon ha medicin men då fick hon kräkas, och gissa vad jag fann i kräkningen, jo en mask, säkert 20 cm. lång, alldeles som de som brukar komma fram när man gräver åt hönsen. O, så hemskt det är med all denna mask i magarna, nog har jag sett flera förut, men inte att de fått upp dem genom munnen. I samma sal på en madrass på golvet ligger en flicka, hon skulle ha gått hem i går, men så kom ingen och hämtade henne. I dag såg jag att hon inte var pigg och när vi tog tempen så hade hon feber och i kväll var det ännu mera. Sen jag kommit hem kom nattvakten efter mig för hon frös och var så sjuk. Hon har återfallsfeber och nu kom det ett anfall igen. Jag hade tidigare på dagen givit henne en insprutning, så jag hoppas det inte blir för svårt. O så tacksam hon var när jag stoppade om henne tre filtar. ”Ischo Gifti” sa hon, det var uttryck för hennes tacksamhet. Här kallas vi inte Syster utan Gifti, det betyder visst drottning. (Ischo kan översättas ”vad skönt ….”)

Tål ni en patient till?

Jag har en som legat mig särskilt varmt om hjärtat, hon kom en söndagskväll för en månad sedan. Då hade hon en vecka tidigare fått ett knivhugg i ryggen, nu hade hon hög feber och svåra smärtor. När hon legat en tid med omslag så blev där i ärret efter knivhugget en varkula och när dr. tog hål på den så strömmade det ut var, Nu har jag hållit på med dessa omläggningar så länge, och varje dag är förbandet genomdränkt av var. Må hon få bli frisk, och må något av Kristi kärlek bli synlig för henne. Sen skulle jag kunna hålla på i oändlighet och tala om hemska sår och mycket annat men det får vara nog nu.