Just idag den 22 juni för 70 år sedan skriver pappa en artikel för Budbäraren med följande långa rubrik: – ”Upp kamrater” har vi nu sjungit med kristna i Galla.

Det var sång nr. 88 i sångboken Kom ur vilken pappa hade sjungit många gånger med juniorer i Sverige. Nu har han fått sjunga just denna sång i Etiopien och han blir så inspirerad att han sätter sig ner på en gång och skriver en artikel ur vilken jag citerar:

Tillsammans med några kristna från Nedjo och Mendi har vi just nu idag sjungit den sången. Det var verkligen roligt. En så välsignad stund har vi inte haft sedan vi lämnade Sverige. Vi känner oss alldeles som syskon med de kristna. Och de kallar oss för sina släktingar, ja, sina fäder. Det är väl ett härligt släktskap! – Och nu har de just gått ifrån oss, de tre männen och kvinnan. Två av männen har vandrat över 35 mil för att komma hit. Och varför har de gått så långt över dessa oräkneliga berg i denna svåra regntid? En av dem, en stor och reslig man i 35-årsåldern bor där långt inne i Mendi. Där har han på eget  initiativ byggt en kyrkhydda. Nu har några av hans fiender väckt sak mot honom och hans evangeliska verksamhet för att få hans kyrka nedriven. Därför är han alltså här i Lakamte för att få saken avgjord inför domstolen. Hur ska det gå för vår frimodige vän? Det var t.o.m. tal om att han under rättegångsdagarna skulle sitta i fängelse. Men det blev dock ändrat i sista stund… Denne man har nu talat om för oss, att han för en del år sedan, då syster Hilma under en månads tid var i hans by med medicin och evangelium, var en av hennes bittra fiender. Men genom en av sina landsmän är han nu förd till Kristus och är missionens vän. – Nu är hans kyrkhydda sådan, att den behöver byggas om. Nog skall han väl ändå få göra det. Han frågade Elsa och mig vart vi skulle taga vägen. Vid vårt något ovissa svar sade han genast: ”Kom med mig till Mendi.” Den tomt som vår mission för många år sedan fick för att på den platsen bygga en missionsstation, är ännu kvar. ”Nog tar det sina tag i oss, – vi som så många gånger tänkt på Mendi. Det är den plats, som ligger allra längst in på vårt missionsområde. Hur ska vi göra?” Kvinnan var från Nedjo. Hon var under flera år syster Hilmas hjälpreda. Vad har hon gjort under dessa år? Jo, hon har byggt en kyrkhydda på en plats (enligt dagboken är det Challia), som ligger drygt två dagsresor från Nedjo. Det var väl rätta tag! Hon är en nitisk kvinna. Nu är alltså arbetet i den lilla kyrkan och i en skola i gång på den platsen. Hon har utvalt tre män som predikar. En av dem är kassör också. De har satt i gång med att odla bomull och inkomsten av den går till kyrkan och till utdelning balnd de många fattiga som finns där… Den trogne brevbäraren från Nedjo har gjort sällskap med henne hit. Nu vill han på nytt bli missionärernas postbud. Och nog skall han få springa den långa vägen mellan Nedjo och Lakamte med post, som kommer från Er till oss. – Här måste vi själva ordna posten dit in. kvinna och postbud Jag vet inte om denna bild är på dessa två personer men bilden finns med i anslutning till denna text när artikeln publiceras i Budbäraren i augusti 1945.

Artikeln avslutas så här: Sedan bad vi kyrkbyggaren i Mendi, den åtalade mannen, att läsa något ur bibeln. Han reste sig och kastade ”chamman” (manteln) över axeln och läste ur Joh. 14 kap. Och för tredje gången under detta besök hos oss idag bad han till Gud. Värmer det inte också Era hjärtan… Hilma Olsson och min hustru förenar sig nu med mig i en hjärtlig hälsning till Er alla! Lakamte den 22 juni 1945. Torsten Persson.

Hur sjuk pappa är dessa dagar kommer inte fram. Jag återkommer redan den 24 juni med kompletterande information från mamma i hennes brev till ”lilla mor” från just den dagen.