Den 8 juni skriver pappa, efter ett uppehåll, så här i dagboken:

Nu är det flera dagar sedan vi skrev här. Det beror inte på något svårt. Jag är nästan återställd efter min sjukdom. Efter en vecka i sängen fick jag börja gå upp lite. Jag har dock fortfarande mycket ont i benen efter insprutningarna. Det är inte utan att jag känt mig gammal och styv. Men nu ger värken med sig mer och mer.

Dessa veckor sammanfattar de, en gång i veckan, det viktiga som hänt i ”veckoboken”. Denna vecka är det följande som händer:

Gannami heter en ung flicka som kommer att stå mina föräldrar nära under många år. Att de träffade henne så tidigt hade jag inte klart för mig. I det långa brev till Thyra som skrevs denna vecka skriver mamma så här om Gannami:.

Vi har en flicka på sjukhuset, hon är inte patient men hon går här ändå. Jag har fått särskild kärlek till henne, och nu vill jag lägga henne på Ditt hjärta också. Gannami heter hon, 13-14 år är hon. Hon har varit som hjälp hos en infödd sköterska, men nu är denna sköterska ledig en månad. Då tyckte doktorn att Gannami skulle gå hem till sin far, men det ville hon inte utan grät och bad att få stanna. Och nu går hon här och gör vad hon kan, och hon vill så gärna arbeta, ibland är det nästan svårt att hitta på arbete åt henne. När jag delar ut medicin åt mina patienter brukar hon få gå med vatten o.s.v… Hon kan inte läsa, och har nästan ingenting att ha på sig, det kära lilla barnet. Ganami

Detta är en bild, faktiskt t.o.m. ett vykort på Gannami som är taget flera år senare.

Det andra de vill komma ihåg från denna vecka är ett besök från Nedjo, den plats de ser fram emot att få komma till. Så här skriver pappa:

Vi har haft besök av några unga män från Nedjo. De har varit Nordfelds skolpojkar. Det var en glädje att se dem. Nu har de växt till och är stora och har tjänst hos regeringen. Det var en synbar glädje för dem att möta sin Hilma Olsson. Nu väntar nya tider i Nejo vid missionens återupptagande där. Det är roligt att se, att vi är så välkomna tillbaka. Man kan inte på något sett tá fel på det. Det uttalar de i muntliga ord och i massor av brev som kommer hit.

Dessa unga män var helt enkelt stiliga till utseendet. Må de alla ge sig i helig tjänst åt Herren. Vi borde genast få igång skolor för utbildning av lärare och präster.

Innan de gick hem efter teet, som de drack hos oss tog vi fram slipsarna, som jag hade med mig i packningen som gåva från en affärsman i Stockholm. Barnet kom riktigt fram särskilt i Kasa Horn, då han hastigt valde åt sig.

Dessa kontakter höjer tydligen humöret som för övrigt är ganska lågt. Det pappa orkar dessa dagar är mest att skriva på sin skrivmaskin. I en artikel i tidningen Missionsvän som skrevs dessa dagar kan vi inhämta följande information:

Kyrkan här behöver repareras och mycket annat bör sättas i stånd. Därför bävar vi  för allt det som ligger framför… Nu var det också meningen att jag genast skulle sätta igång och läsa språket. Men jag har ännu fått vänta med det… I morgon på förmiddagen ämnar vi sända iväg brev. En man ska gå härifrån till Addis Abeba (33 mil) och vi passar på tillfället helt naturligtvis. Det är regntid nu, därför är det ännu något svårare med postförbindelserna hitin.