”24 april. Solen hade redan hunnit högt upp på fästet då vi idag gick i land. Vår båt ankrade långt ute i hamnen på grund av tidvattnet. – Vi tog in på hotell Kontinental…
Det går inte att likställa hotell Kontinental, som är det allra bästa i Djibouti, med t.ex. Grand Hotel i Hälsingborg. Och detta, troligtvis inte överdrivna, faktum beskriver pappa vidare så här. Eftersom vi var hungriga försökte vi genast få lite mat i matsalen. Där sprang kattorna kring benen på oss. Det första vi åt i Djibouti var räkor. En särskilt fin, liten pojke serverade oss. Han sprang på sina bara fötter så villigt i den stora matsalen.”

”Det var en brokig bild som mötte oss nere vid stationen i Djibouti då kvällståget från Addis kom in. Från den till trängsel fyllda 3:dje klass vagnen kom massor av människor med många olika saker. De flesta hade höns med sig. Dessa var bundna till fötterna, därför kunde de ligga stilla där man la dem.” Inte i 3:dje klass men med detta tåg skulle de nu börja den sista sträckan av resan. I Djibouti hinner de tydligen införskaffa lite proviant för resan och sådant som de av en affärsman blivit uppmanade införskaffa där. Det var en affärsman som hette Tranbettas som de blev bekanta med. Pappa berättar både i dagboken och när vi pratades vid om denna bekantskap.

”Det som gladde oss mest under besöket i Djibouti var mötet med vännerna Tranbettas. På underlig väg fann vi dessa vänner. De äro greker och har här tillverkning och försäljning av mineralvatten. De har haft det mycket svårt i denna stad. Deras egna landsmän ville inte veta av dem på grund av att de är evangelisk kristna… De ekonomiska svårigheter de hade i början av sin tid här har Herren hjälpt dem med.” Så här skrev pappa och långt, långt senare berättade pappa för mig att de i sin affär även sålde kristen litteratur. Detta hade tydligen varit den första inspirationen för honom personligen när det gällde det litteratur arbete han sedan kom att stå i. Vidare hade Tranbettas tipsat dem om att det kunde vara bra att köpa större kastruller i Djibouti eftersom det kunde vara svårt att få tag på det i Addis. I säckar paketerade pappa kastrullerna innehållande vattenmelon tillsammans med is som han fått tag på, troligtvis av Tranbettas. Dessa vattenmeloner blev sedan till stor glädje under resan även om medresenärerna först hade skrattat åt hans paketering. Vi som sett honom packa kan mycket väl se proceduren framför oss, eller hur?

”26 april kl. 6.30 börjar resan från Djibouti till Addis Abeba. Redan efter tio minuter stannade tåget på grund av någon lokskada. Vi gick av och tittade oss omkring. Vårt lok förmådde inte dra vagnarna upp för backen efter första stationen. Vi fick därför backa och vid stationen byta lok. Sedan gick det bättre. Ja, stundom med hög hastighet.
Efter flera timmars resa nådde vi den Abessinska gränsen. Tåget stannade vid stationen. Som vanligt fanns det en hel del hyddor med många invånare. Särskilt barnen kom fram för att se på tåget och för att tigga. De sa så här: ”didong” och ”boksjis”. Det betyder ”från sjön” och ”gåva,dricks.”
Det är öde bygder man åker fram igenom under den första dagsresan… Vulkaniska berg i stor myckenhet finns. På andra ställen finns det områden av sand och åter sand. Under flera tillfällen kom vi in i svåra sandstormar. (Det är tydligen nu vattenmelonen kommer till sin rätt.)
Termiterna har betydligt bättre hus än många av människorna här. Bortåt eftermiddagen under första dagsresan kom vi fram till de trakter där det finns massor av sådana djurs fina hyddor.”

Det var några av synintrycken och iakttagelserna från tåget under den första dagen.