Denna veckas händelser är enligt dagboken speciella därför delar jag även denna vecka upp det i två inlägg. Så här står det i dagboken:

”22 april. Det var en mycket undrande och förväntansfull skara som närmade sig Massaua hamn idag. Vi behövde inte vara i sådan ovisshet som våra första missionärer var för snart 80 år sedan då de färdades fram alldeles samma väg. Det har inte varit oss möjligt att sätta oss in i deras förhållanden.” (De tänker på Kjellberg, Carlsson och Lange som den 15 mars 1866 anlänt just till Massaua med båt från Suez.)

Någon dag tidigare har Axel Berglund skrivit en artikel för Budbäraren ur vilken vi kan citera följande rader:

”Ni förstår säkert, att det känns både ansvarsfullt och gripande att få komma den gamla missionärsvägen och att med  egna ögon snart få se de gamla missionsstationerna, vilka var och en gömmer så mycken helig missionshistoria.”

Tillbaka till dagboken:

”Till vår stora glädje fann vi vår vän Olle vid kajen, då vår båt sakta gled närmare och närmare, Det var nu en stor fröjd för oss att finna honom här. Han var vid allra bästa form på alla sätt. Flera gånger nämner han det så besynnerliga för honom att tala svensk.” Olle Andersson hade varit ensam i Eritrea under många år så det är inte så underligt att det var märkligt att prata svenska. I ressällskapet fanns Axel och Linnea Berglund som skulle avlösa honom. Olle räknade tydligen med att till sommaren kunna åka till Sverige.

”Besöket ute vid den gamla missionsstationen i Monkullo blev för oss till ett oförglömligt minne.”

Monkullo

Tydligen var det sent på dagen som Olle tog dem till den gamla missionsstationen med sin lilla Fiat-bil (?). Månen lyste så de kunde tydligen besöka ”platsen där våra allra första kämpar arbetat under många hårda år” även om det var sent. Det måste naturligtvis ha varit mycket speciellt att komma till denna plats som de hört och läst så mycket om men det var också tragiskt. Pappa berättar så här i dagboken:
”Vid närmare betraktande av huset fann vi, att det var i ett mycket dåligt skick. För omkring 5 år sedan, då Olle överlät den gamla missionsstationen i den engelska arméns vård var det i gott skick. Nu hade de inte kvar det utan det stod öde. Någon överlåtelse till den svenska missionen hade de ännu inte velat göra. Nu hade tjuvar varit där och härjat. Så gott som allt det svenska timret, som vårt missionsskepp fört ut, var nu upprivet och bortfört. Tjuven sitter i fängelse och en del av det stulna godset lär finnas i något magasin.  Intrycket som vi fick blev därför nedslående. Men eftersom något missionsarbete inte kan tänkas bedrivas i denna öde trakt har vi att finna oss i detta.”

”Det vi såg och förnam denna kväll manade oss att gå in i den heliga tjänsten, som våra föregångare stått i. Den 23 april bortåt 12-tiden hade vi att vinka farväl åt Olle, Axel och Linnea.”

Båtfärden går nu vidare söderut på Röda havet mot Djibouti.