Jag får börja dagens inlägg med att säga: Grattis på födelsedagen lillebror Sven. På denna dag 1945 när du så att säga var -10 år skrev pappa i dagboken så här om deras första uppdrag på egen hand i Afrika. Det är främst dagboken vi har att fiska ur de kommande veckorna. Det närmaste brevet jag har i min ägo är nämligen från juni månad.

”13 april. Denna dag har vi sagt farväl till våra vänner – indienfararna. Elsa och jag hade förmånen att följa dem ända till Suez. (Allt gods hade tydligen skickats gemensamt ner till hamnen i Suez och Elsa och Torsten skulle ta hand om det medan de övriga ”afrikafararna” skulle komma något senare.) Våra tre från Stiftelsen (EFS) hade ressällskap med 6 missionärer från Svenska Kyrkans Mission och med 2 från Missionsförbundet. Vi har haft det mycket gott tillsammans under vår resa och vid uppehållet här i Egypten, därför kändes det, då dessa kära idag reste ifrån oss…. Elsa och jag hade tagit in på National Hotel sedan vi ordnat våra saker. – Vi var inte glada åt det rum vi fick oss anvisat. Inte hade vi lust att äta middag sedan vi sett köket. Istället köpte vi bananer och apelsiner och det spisade vi på vårt rum istället för middag. Vi kröp till kojs kl. 8 och kunde verkligen somna. Men vi blev väckta tidigt av det skränande folket nere på gatan. Vi bodde nämligen i själva ”ströget”. På morgonen kunde vi observera lite mera. Just nedanför vårt fönster på gatan stod det en liten sjö av urin från hästar eller åsnor. Alldeles intill stod en gammal man och sålde ägg. – – Vi fann det för gott att byta hotell och därför bor vi nu bra på Sinai Hotel.”
I kröken borta vid tullhuset säljes färdiglagad mat. Där steks köttbullar på spritkök. Uppskurna tomater – utmärkta för flugorna – finns. Allt friluftsservering.

En händelse från Suez som inte nämns i dagboken berättade pappa för mig när vi samtalade om dessa dagar: ”Den sista dagen när vi var där ensamma och väntade på att våra kamrater skulle komma från Kairo gick vi där i sanden i öknen, för det var ju rena öknen. Plötsligt såg vi framför oss en jätte stor båt komma rakt mot oss i öknen.”

Synen var tydligen så speciell så den hade etsats sig fast hos pappa. Han fortsätter och förklarar ”synen”:

”Vi var alltså i öknen men samtidigt så nära det ställe där man åtskilliga år tidigare hade byggt och grävt fram Suezkanalen. Märkligt att stå där i öknen och se hur det i den djupa kanalen kunde gå ett så stort skepp som det vi såg.  Märkligt att se båten mitt ute i öknen.”

I dagboken fortsätter han sedan berätta om de kommande dagarna:

”15 april. Nu har vi gått ombord på s/s Talodi, en egyptisk båt. Vi har alltså inte behövt vara i Egypten mer än 10 dagar I detta ser vi Guds särskilda godhet. Sinai berg har vi haft på vänster sida. Det är ständigt vackert väder med lagom temperatur. Nu har vi så varmt som vi har i Sverige under de allra hetaste sommarmånaderna. Som passagerare medföljer en del pilgrimer som är på väg till och från Mecka. Närmaste hamn är Jiddah.”

”18 april. Vi har nått den arabiska sidan av Röda Havet. Och har nu hela dagen legat utanför Jiddah för växling av passagerare och last. Människorna från staden komma ut till vår båt i sina små och mycket uråldriga båtar.”

”19 april. Nu har vi sen igår kväll gått rakt över Röda havet och är nu i hamn på den afrikanska sidan. Den vackra staden, Port Sudan har en alldeles förträfflig hamn. Här lossade vi mycket av vår last men tog istället bomull med oss. Den vackra parken (i Port Sudan) minns vi särskilt väl…Massaua är nästa mål för oss.