Pappa skriver i dagboken:
”Vi har redan varit i Afrika i flera dagar. Nu är också vi, som är här för första gången något insatta i de förhållande som är rådande här. Man förundra sig att man så fort kan finna sig tillrätta.”
”Den 6 kl. 6,10 em reste vi från Port Said med tåg. Och det är inte lite att göra före en resa här… Det är ganska långt till Kairo. Vi var inte framme förrän vid 12-tiden på natten. Inte är det lämpligt att komma fram så dags. Men nu hade Stjärne rest i förväg och ordnat rum åt oss… Vi åt middag på tåget. Det finns många försäljare med på dessa tåg. Vi köpte vars två kokta ägg. De var kokta bortåt 10 minuter. Till efterrätt hade vi apelsiner och bananer.”
Detta skriver pappa, med glimten i ögat, i det brev jag nämnde i förra inlägget och i dagboken läser jag vidare.:
”På grund av telegram från doktor Söderström (vid missionens sjukhus i Lakamte) har vi sökt ordna för flyg till Abessinien.”
Innehållet i detta telegram kom pappa väl ihåg när vi pratade om det. Det var inte utan att det vände upp och ner på deras tankar och planer. Men de har ju sagt att de var beredda på förändringar.
” Two nurses urgently needed at Lekemte”

Nu var det ju så att det bara var två sjuksköterskor med i gruppen nämligen Hilma Olsson och mamma. Mina föräldrar började här ana att det inte skulle bli Nedjo utan Lakamte för dem. (Se bl.a. 15:8 om deras tankar på Nedjo.) Nu blev det inte något snabbt flyg för dem p.g.a. av att de tydligen inte kunde köpa flygbiljett eftersom de inte hade fått spruta mot Gula febern, märkligt nog. Så här fortsätter i alla fall pappa i dagboken om den fortsatta resan: ”Det lyckades inte på grund av att vi inte fått insprutning av Gula febern. Nu har vi hopp om att få följa med en båt den 13 april.”

Den 9 april skickar Missionssekreterare Johan Hagner ett brev till de utresande missionärernas anhöriga med bl.a. följande lydelse:
”Ville härmed meddela, att vi idag mottagit ett telegram från de utresande missionärerna av följande innehåll:
”Alla lyckliga och glada. Vi fortsätter snart till Bombay och Djibouti. Meddela våra hem. Stjärne.”
Vi vill meddela detta glädjande telegram till de anhöriga. Vi ha stor orsak att tacka Gud för att resan gått i allt så lyckligt…. Om 14 dagar ha de helt visst nått bestämmelseorten, afrikafararna såväl som indienfararna.”

De får några dagar i Cairo om det skriver pappa:
”Igår (10 mars) besökte vi pyramiderna. Det var märkligt att se detta storslagna. – De jättehöga pyramiderna reste sig i höjden. Och då man tänker att dessa byggts för omk. 4000 år sedan blir det ännu underligare. Man kan se själva ingången till det inre av pyramiderna. Många irrgångar leder vilse i det inre av detta ”berg”. Vi hann inte med att klättra uppför. Sfingsen gör ett märkligt intryck på besökaren. Själva huvudet är hugget ur en enda sten. Man ser den stora Sahara-öknen, som börjar just här. Åt det andra håller har vi en mycket bördig trakt. Genom kanalsystem från Nilen kan goda skördar bärgas. (Här anar vi trädgårdsmästaren Torstens observationer.) Vi besökte också ett par av Kairos 1300 moskéer – The Royal Mosk och Alabaster Mosk. Den förra var för konungen av Egypten… Den andra moskén är helt och hållet byggd av alabaster. Den har ett enastående högt antal lampor. – Men den allra största fattigdom alldeles intill moskéerna.”

Det är ändå fattigdomen som dominerar det som pappa skriver om i dagboken dessa dagar. Alldeles intill hissen till det gästhem de bodde på under dessa dagar ser de:
”En fattig familj äta sin middag. De satt på golvet och modern hade i sitt knä ett barn, som ännu inte var årsgammalt. Till bord hade de en stol. På den låg några runda brödkakor. Sådana ser man överallt i detta land. I en liten burk hade de någon slags maträtt… Dagen efter såg jag modern sittande utanför porten på trottoaren. Även då hade hon sitt barn sovande under det svarta skynket. En liten stund tidigare hade barnet ”kissat” alldeles intill där de nu satt. Troligen hade denna familj inget eget hem. Man kan undra var modern höll till, när hon födde barnet.”

Det är mycket nytt och mycket de funderar över och så här skriver mamma dessa dagar till ”lilla älskade mamma”:
”Vi har redan sett så mycket så vi tycker vi skulle kunna skriva hela böcker. Vi har mycket att tacka Gud för, vi som har ett kristet fosterland. Här är så mycken nöd och så mycken smuts så det går inte att beskriva. Vi är så glada över att ha Stjärne med. Han är som en far för oss alla.”

(Själv ska jag idag resa från samma hamn som de reste ifrån när de lämnade Sverige. De har ännu inte nått sitt mål. Jag kommer dock förhoppningsfullt vara framme i Danmark med mina konfirmander om några timmar.)