Tydligen hade resan över Medelhavet gått fortare än beräknat. Så här skriver mamma i dagboken:

”4 april. Vi har lyckligt nått hamnen i Port Said (vid norra utloppet av Suezkanalen.) Våra hjärtan är överfyllda av glädje och tacksamhet. Gud har beskyddat oss under denna långa farofyllda resa – nåd oförskylld nåd…vi har inte riktigt fattat att vi nått Afrika, men när vi i kväll stod på däck och såg ner på några dansande och stojande svarta män i en båt som ger vår båt vatten, då fattade vi det rätt bra. Vi har kommit till söderns folk, det livliga, dansande folket. I våra hjärtan stiger en bön: ”Gud hjälp oss att älska och förstå och kunna hjälpa Afrikas folk så de får lära känna Dig!” Vi får bo kvar på båten i natt också, i morgon fm. skall vi få trampa Afrikas jord.”

”5 april. Den första dagen i Afrika? O så mycket nytt som mött oss… rum var beställt på ett hotell. Det skulle vara ett av stans finaste, men efter svenska förhållanden var det ju inte så fint. Vi ville snart nog se lite av livet ute på gatan i Port Said och vi blev genast omringade av skoputsare och tidningsförsäljare och pojkar som trollade med kycklingar och annat. Vi såg också för första gången hur människor bar sina bördor på huvudet.”

De är tydligen allt för trötta eller chockade för att skriva i dagboken under de kommande dagarna. Några dagar senare kommer de tillbaka och beskriver sina första intryck både i dagboken och i ett rörigt brev hem till de anhöriga. Pappa uttrycker det så här i brevet den 7 april:

”Helt naturligt har jag här skrivit eftersom tankarna har kommit. Ni får därför inte ha några anspråk på att det ska vara skrivet med ordning och reda. Men Ni förstår nog hur vi har haft det och hur vi just nu har det.”

Vad hade han då skrivit? Jo, bl.a.:

”Båten lade inte till vid kajen i Port Said utan små båtar kom ut och tog oss och våra stora lådor.. Vår svenske minister här i Kairo hade ordnat allt i förväg för oss. Han kom ombord på morron och var mycket snäll. Det kom alltså en båt med fler mannar från legationen och hämtade oss och godset. Vidare hade han ordnat rum på hotell för oss. Och han hade valt en av de allra bästa för oss… Det gick riktigt bra att komma igenom tullen och när det var klart beställde vi ett par bilar, som skulle föra oss till hotellet. Men man måste alltid bestämma priset innan man ger sig iväg. Det kan i annat fall bli dyrt. Alla människor är villiga, ja, mycket villiga att hjälpa till att bära våra väskor, men så blir man inte heller fria från dem innan de fått en slant. Vi har haft mycket roligt redan.”

Mycket roligt runt handel – det är något som kommer att följa pappa i framtiden. Men mycket är nytt och hur de än försökt att förbereda sig så chockeras de av situationen. I dagboken finns flera sidor som beskriver nöden. Jag tar med en av dem speciellt eftersom det också har koppling till en av mina föräldrars senare livsverk bland blinda.

”Lutande mot en lyktstolpe satt en gammal man. Han var alldeles orörlig. De trasiga smutsiga kläderna talade om att han var en av de många fattiga i denna stad. Men till hans elände hörde också att han var blind. Nu satt han här och tiggde för att på så sätt kunna livnära sig. Alldeles intill honom satt två barn i tvåårs åldern. Om dessa var hans vet vi inte. De hade det svårt även dessa. De tycktes inte ens ha lust att leka. – Gamla och unga lider av så mycket i detta land. Ingen anstalt tar emot de blinda och de arma barnen.
Det säljes färdiglagad mat. Brödkakor ser man lite varstans i smutsen. Grönsaker säljes lite varstans utmed gatorna. Säljarna slår sig ner direkt på gatan. Droskorna med kuskarna har vi gjort bekantskap med. De små kärrorna med 10-15 människor dras fram av de små åsnorna.”

Något av deras första intryck. De åker vidare till Kairo med tåg på kvällen den 6, men Per Stjärna har åkt i förväg för att ordna med boende och får där tydligen ta emot ett telegram från Etiopien.
För att inte detta inlägg ska bli för långt så återkommer jag till detta och till det som hände i Kairo i ett andra inlägg senare denna vecka.