Det går att fira påsk på en båt också skriver pappa i dagboken och berättar om dagarna så här:

”Denna skärtorsdagskväll har vi haft en nattvardsstund här ombord. Endast vi missionärer var med och Esborn ledde stunden. (Esborn var en av Svenska kyrkans missionärer som nu var på väg tillbaka till Indien.) Vi höll till i C-däcks matsal. Herren var oss mycket nära. En stillhet som var förunderlig i denna lilla värld gavs oss. Jag ska länge minnas det Herren gav mig. En underbar vacker kväll följde med månsken.

Nu är långfredagen till ända. Vi började den med att se soluppgången. Gudstjänst hade vi kl. 11 fm. Vi har sänt telegram hem till Björsäter. Telegrafisten här fick förbindelse med Sverige på omkring 4-5 min. Vi önskade de våra en god påsk. ”Allt strålande” – vi ville med dessa ord säga de våra hur underbart vi idag haft det här på lugna Medelhavet.

Påskdagen (som då var den 1 april). Det är ganska underligt att fira påsk till sjöss. Men vi har det så gott här på allt sätt. Till efter middagstid fick vi gå med livbälten eftersom vi passerade svåra farvatten. Men allt gick väl. Vår gudstjänst hade vi idag i D-däcks matsal. Både präst och åhörare var klädda i livbälten. — Vi har nu passerat Malta.”

Jag frågade pappa om han kom ihåg det han skrev att han ”länge skulle minnas”. Då nämnde han känslan som han också antyder på påskdagen att vara klädd i livbälten när det runt om kring var oroligt. Det nämns varken i dagbok eller i brev från dessa dagar men tydligen såg de båtar runt omkring dem som bombades och sjönk. Men de kunde färdas fram på denna båt – ”beskyddade”. Drottningholm var under dessa resor markerad med orden PROTECTED.

I ett första ”kopiebrev” skriver pappa under denna vecka så här. (Det blev många många fler sådana kopiebrev med tiden.) Denna gång är det brev till bådas föräldrar som skrivs samtidigt med karbonpapper mellan.

”Men nu vill vi sända en hälsning till våra kära i Björsäter och Skoghus. Vi skriver alltså dess brev helt lika. Vi har rätt ofta skrivit brev hem till Er. Har Ni fått del av dem? Och har telegrammet, som vi sände på långfredagen kommit fram? Låt oss snart få veta något om detta och om annat, som vi nu så gärna vill höra om. – Ibland kan vi få in svenska nyheter, men det är för det mesta mycket svårt att få dessa utan störningar.”
Jag citerar detta för att påminna oss om att kommunikationen då inte var som nu. Och vi måste komma ihåg att det är en lång fördröjning på allt. Det är t.ex. först denna vecka som det i Budbärarens påsk nummer står om avskedsmötet i Blasieholmskyrkan och avfärden från Göteborg för nästa tre veckor sedan. Att de längtar efter att få höra hemifrån är tydligt i detta brev och andra.

Lite mer ur brevet:

”Vi har kunnat fira påsk på ett rikt sätt här på Medelhavet. Stundom har vi tyckt att vi inte förr någon gång så fått fira denna högtid i sådan stillhet, som det nu varit möjligt för oss. Här sover vi alldeles utmärkt… Nog är sängarna lite smala, men de är härliga. Vi har alltså kunnat vila ut efter allt jäkt före resan. Just nu under den gångna natten framflyttades tiden en halv timme. Vi är alltså idag så mycket före Er hemma i Sverige…. Vi samtalar ofta om de kommande uppgifterna. Väl kan vi på flera sätt förbereda oss och tala om placeringar och sådant, men mycket blir kanske helt olikt än vad vi väntat. Där är vi beredda på att rätta oss efter de önskemål, som våra vänner där ute eller rättare sagt där framme, kan ha. Nu har vi alltså Afrika rakt framför oss.”

Där lämnar vi dem för denna vecka. Och jag passar på att önska er alla som följer med mig på denna resa en lika stilla och välsignad påsk som tydligen Elsa och Torsten fick fira för 70 år sedan.