Kortfattat skriver pappa i dagboken: ”Manfred Lundgren och jag företog en resa i Skåne under dagarna 31 jan. – 5 febr. Den blev oss till mycken glädje och uppmuntran.”
Under denna resa hinner de enligt anteckningar i anteckningsboken, att ha minst tio missionsmöten på följande platser: Malmö, Trelleborg, Åstorp, Allerum, Ödåkra, Sundsgården, Hälsingborg, Råå, Varalöv och Ängelholm.
Låt mig bara kommentera en av platserna – Varalöv. Det var den plats där pappas mor Signe kom från. Hennes far Paul Svensson var en centralfigur inte bara i missionshuset där utan även i Västra Skånes Missionsförening (VSM, sedermera EFS 12:e distrikt, nu en del av EFS i Sydsverige). Han och frun Bothilda fick tio barn, två dog och två förblev ogifta. De blev något av anfäder till en stor släckt som kommit från och finns i Nordvästra Skåne. Men det är en annan historia.
Jag kommer senare referera till brev till min farmor Signe och farfar Gustav i Skoghus, Allerum och delvis till mormor Jenny i Björsäter. Men min samling av brev till Thyra Johansson i Nogersund är betydligt större. Mamma skriver i ett informativt och trevligt brev den 7 februari från Södertälje till ”Thyra-vännen” om den första veckan i februari och framtiden så här:
”… Men nu måste jag få en pratstund med Dig. Du undrar hur vi har det. Ja, nu har jag varit här på Lindängen 8 dar och läst. Torsten kom hem igår, han och Manfred Lundgren har varit i västra Skåne på en liten restur. Torsten ville ju säga farväl i sin hemtrakt. I dag har vi tagit en fridag för brevskrivning. Och hur det skall bli i framtiden vet vi så litet. Det har ju varit sagt så många gånger att båten skulle gå, men just nu är det väl inte mycket hopp att det kan bli. Du vet att det är Tyskland som skall låna båten för att utväxla sina fångar, men som det är i T. nu så kan de nog, mänskligt sett, inte fullborda sin plan. Nå ja, Per Stjärne han tror ju att vi skall komma iväg, men det är ju han, som tror mer än någon annan. Det är i alla fall sagt att vi skall resa ner till Hälsingborg nu igen och fortsätta att läsa engelska, och det är vi ju glada för att vi får använda väntetiden rätt. Här har jag läst lite Amarinia för tant Sigrid Bergren. Det är ohyggligt svårt… Vår packning har vi klar förutom handbagaget, det är visserligen packat det också, men måste packas om innan vi far… Om Du vill skriva till oss så kan du skicka till Box 3175 Stockholm 3. (EFS expedition). Där vet de var vi finns.”

Det är svårt att sätta sig in i hur de upplevde situationen och hur dessa dagar av väntan var för dem. Vad ligger i orden: ”…men som det är i Tyskland nu…” ? Hur mycket av det som vi under förra veckan blivit påmind om var då bekant för dem och allmänheten? Inte så märkligt att ovissheten är stor – andra världskriget pågick fortfarande.

För att sätta mig in i situationen har jag lånat verket ”Världskriget i bild” som kom ut efterhand under kriget. Band 7 täcker tiden januari 1945 till slutet av 1946. Därifrån citerar jag för att vara dagaktuell: ”Ryssarna insatte slutanfallet mot Budapest den 30 januari. Försvararna (tyskarna) hade  till sist varken  mat, ammunition eller drivmedel. De sårades antal var på deras sida större än de stridandes. Vad befolkningen utstått, går ej att beskriva, även om det finns många motstycken från andra håll under dessa hemska år.” Detta var på östfronten. Det står vidare: ”Under januari månad har amerikanska och brittiska plan fällt 75 850 ton bomber över Tyskland”. I boken finns blad många hemska bilder denna från Warszawa. En verklighet som det kan vara klokt att också ”inte glömma”. Inte bara för förstå den situation mamma och pappa var i utan också med tanke på ruiner vi ser i massmedia dessa dagar..

Varsjava

(Om du klickar på bilden förstoras den.)

Mitt i allt detta planeras för resa till Etiopien med en båt som Tyskarna ska hyra av Sverige. Den 7 februari, när detta brev skrevs, räknar de tydligen inte med att avfärden blir den 1O februari. Men ungefär då räknar jag med att återkomma med nytt inlägg.