Denna veckas inlägg kommer att handla om en dag (en eftermiddag) och lite kuriosa i samband med den. Det som hände just den 14 januari för 70 år sedan, som då var en söndag, är väl dokumenterat i två artiklar och i pappas dagboksanteckningar. Jag har också haft samtal med honom om denna dag.
I anslutning till Traktatsällskapets 90 års jubileum i Kristianstad ägde mina föräldrars missionärsavskiljning rum. Som vi såg i förra veckan så hade de nämnt om denna dag i en hälsning i tidningen MISSIONSVÄN. Många kom.

För att ta något av de yttre omständigheterna först så används flera olika uttryck för att beskriva hur många som hade kommit till denna gudstjänst som ägde rum i Lutherska missionshuset i Kristianstad på söndagseftermiddagen. ”Trängseln var nästa olidlig”, ”… en skara som till övermått fyllde missionshuset”. Missionsföreståndaren Nils Dahlberg lär enligt pappa ha sagt: ”En gång i livet har jag varit riktigt rädd och det var vid Elsa och Torstens avskiljning. Jag var rädd att läktaren skulle rasa ner.”

Nils Dahlberg var den som ledda missionärsavskiljningen. Johannelunds Manskvartett, som bestod av en grupp f.d. kurskamrater till pappa, medverkade också.  Det kanske inte är så många som vet att pappa som själv inte var speciellt musikalisk fungerade som något av en ”manager” för denna grupp när de var ute på ”turnéer” och var inblandad i deras och Johannelunds Manskörs första skivinspelningar. Det är kanske därför som jag av pappa fått ärva många av dessa och andra stenkakor. (Är det någon av er som har utrustning att lyssna på stenkakor så vore det fantastiskt att lyssna på dessa vid tillfälle.)

Att Johannelunds kvartetten var med i Kristianstad betydde nog en hel del för pappa. Vad de sjöng vet jag inte men kanske: ”Jag har en lots” eller ”Frukta ej stormarna”. Fram för allt gläds de åt alla juniorer och ungdomar som är med. Pappa har under de föregående åren rest runt i Blekinge och Östra Skåne och besökt så många junior grupper m.m. och mamma hade varit föreståndare vid Ungdomshemmet i Kristianstad. De var dessa som de mött i olika sammanhang som så mangrant var närvarande. Bland dem fanns Elsa Christiansson – pappas andra Elsa som han fick dela sina sista år med. Hon har berättat att när hon kom hem till sina föräldrar efter denna gudstjänst så hade hennes far när hon nämnt att de (juniorerna) hade gråtit under sändningen sagt: ”Grät ni för att de skulle resa ut som missionärer?” Nej, orsaken var snarare sorg och saknad.15 3 UngdomshemmetUngdomshemmet från och i vilket alla dessa kontakter knutits.

I referat från denna eftermiddag kan vi bl.a. läsa:
”… Efter tal av missionsföreståndaren, som gjorde ett djupt intryck, följde en sång av kvartetten, varpå missionärerna hade att besvara trenne frågor, som Stiftelsens styrelse formulerat och som jakande måste besvaras av blivande missionärer…. Gripande avskedsord lämnades av de båda invigda missionärerna och den högtidliga och djupt gripande akten avslöts med lovsång, välsignelse och gemensam sång.”
Vilken bibeltext de använde vi detta tillfälle och vilka pappa använt vid alla hundratals juniormöten m.m. under dessa år finns antecknade av den mycket ordentlige och noggranne Torsten i en liten anteckningsbok. Texten vid detta tillfälle var 2 Korinthierbrevet 5: 19-20 som bl.a. innehåller dessa ord: ”… Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud…” såsom det stod i den översättning de hade då.

För Elsa och Torsten var detta en stor dag. Så här skriver pappa i dagboken om den här dagen som också var Elsas födelsedag (32 år – så idag är det 102 år sedan mamma föddes.): ”Elsa och jag var överens om att denna dag var vår livs största dag. Den kan inte beskrivas. Denna kära och trofasta skara omslöt oss med mycken och god kärlek.”

(Jag beräknar publicera nästa veckas blogg den 20/1)