Under de år när jag (Paul) arbetade för EFS i Sydsverige (bl.a. f.d. Traktatsällskapet) så mötte jag naturligtvis många utav pappas juniorer från åren på 40-talet. Jag kommer speciellt ihåg en kvinna som visade mig en lapp på vilken hon, på pappas skrivmaskin, hade skrivit sitt namn. Om jag inte minnes fel så hade det gjorts under en tågresa. Att Torsten ofta satt och skrev på sin bärbara skrivmaskin när han åkte tåg är bekant så det kunde mycket väl ha varit så.

En artikel för JUNIORSIDAN i Traktatsällskapets tidning MISSIONSVÄN verkar ha kommit till så. Denna artikel finns i Nr 1, Jan. 1945 och kom ut tidigt på året för 70 år sedan. Där står bl.a.:

En hälsning till ledare och juniorer vid uppbrottet. ”Det är inte roligt att resa från er, kära vänner. Vi känner det så starkt, nu när tåget för varje minut för oss allt längre bort. Nog har vi många gånger förr rest från Kristianstad, men då har det alltid varit för att snart återvända till vårt kära hem…. Men nu har vi löst enkel biljett. Våra tillhörigheter har vi packat ner i lådor. Vi har med andra ord brutit upp. Då ni nu undrar varför, så svarar vi så här. Nu har vi order om att på allvar förbereda oss för det, som vi hoppas blir vår nästa uppgift – arbetet bland flickor och pojkar i Abessinien. Nu reser vi närmast till Hälsingborg för att läsa engelska.
Skulle vi nu säga, hur vi känner på tåget, så måste det bli detta: Ni har fått ett stort rum i våra hjärtan, och därför känns det svårt att lämna er. Men vi har gott hopp om att ännu en gång få träffa en del av er. Det kan bli om ni kommer med till Traktatsällskapets halvårsmöte i Kristianstad den 14 jan. Efter vad vi nu vet, så ska vi då få avskiljas för missionärskallet.”

15 2 Halie SellasieDet är nya och spännande tider för missionärskandidaterna och för EFS som hoppas kunna återuppta arbete i Etiopien efter tio års frånvaro, dels p.g.a. den Italienska ockupationen och andra världskriget. Detta kan man avläsa av tidningen BUDBÄRARENS framsidor under december 1944. Där nämns på framskjuten plats återkommande de nya möjligheterna i Etiopien. Bl.a. tillsammans med denna bild så har det i början på december stått så här:
”Vi har både brevledes och i telegram hos kejsaren av Etiopien, Haile Selassie I, anhållit om inresetillstånd för bl.a. följande missionärer: Manfred och Rut Lundgren, Torsten och Elsa Persson, Axel och Linnéa Berglund, Hilma Olsson och Rut Perman och den 12 nov. fingo vi telegrafiskt svar från ecklesiastikministern i Addis Abeba, som på kejsarens vägnar meddelade, att inresetillstånd beviljats… Detta betyder ju ingalunda att de kunna utsändas omedelbart. Det är många problem, som måste lösas innan så kan ske. Där är först och främst den stora frågan om utresemöjlighet. Det ska vara lejd både från tysk och engelsk sida samt dessutom visum för de olika länder, som de måste passera. Situationen ute i världen är också så allvarlig, att styrelsen mycket samvetsgrant måste behandla frågan om dessas utresa. Troligtvis våga vi icke sända ut mer än de manliga.”
Inför nyåret och trettonhelgen uppmanar man i Budbäraren till extra gåvor:
”Vi står inför missionärernas utresor, som kostar stora summor; de tomma stationerna i Ost-Afrika måste sättas i stånd, sedan nu landet åter blivit fritt och arbetet kan komma i gång.”
I dagboken skriver pappa kortfattat:
”Den 10 jan. infann vi oss i Stockholm för ytterligare förberedelser för utresan. Allt var nytt och intressant.”
Jag vet att jag försökte få pappa att minnas vad som var intressant. Han berättade då bl.a. om att de handlade det som de behövde komplettera utrustningen med på Nordiska kompaniet och att detta packades i trälådor. Det är en del av de olika förberedelser vi kommer att kunna följa dessa veckor.